Den första jag tog kontakt med var Karin Björqvist för att diskutera servis. Nästa samtal var till Gunnar Cyrén. Jo då. Det var rätt tänkt. Dessutom hade Gunnar Cyrén en glasidé ända sedan 60-talet om ett kolonnglas, som aldrig slagit och vars tanke han aldrig riktigt släppt. Det borde vara mycket passande i detta klassiska sammanhang. Tredje samtalet gällde duktyget och gick till Ingrid Dessau. Mörka dukar, ljusa servetter? Klässbols linneväveri var den självklara leverantören.

Gestaltningen av salen. Bordens placering. Logistiken i serveringen. Vidlyftiga frågor och mycket arbete. Arkitekten Magnus Silfverhielm, konstnären Ove Thorsén och källarmästare Olle Lindberg som alla hade deltagit i Gripsholmsjubileet 1987 tillkallades och kring soffbordet i mitt vardagsrum samlades vi alla sju för en förutsättningslös idédiskussion kring Nobelbanketten. Under samtalen och diskussionerna började fyrtalet föresväva oss. Årstiderna, de klassiska världsdelarna, de rena basfärgerna och grundformerna. Anknytningen till Nobel var de fyra ursprungliga Stockholmspriserna: fysik, kemi, medicin och litteratur. Alltså: fysik, vår, Amerika, grönt med kvadraten/kuben. Kemi, sommar, Afrika, rött och cirkeln/klotet. Medicin, höst, Asien, gult, triangeln/pyramiden. Till sist kom litteraturen, vintern, det gamla Europa, blått och vitt med rektangeln som fullbordade verket.

Den rika gulddekoren skulle slå an feststämningen och lyxen i Nobelbanketten. Gunnar Cyrén presenterade sitt första provglas med helförgyllt ben. Vi var alla i vår stränga puritanism litet överraskade. Men med entusiasm eldade Gunnar på framförallt Karin Björqvist. Och vem drömmer inte om överflödet. När Gunnar Cyrén presenterade sin förgyllda pelare kände vi dess massiva tyngd. Lätthet och färg behövdes och så föddes tanken på ett skirt vitvinsglas med det konventionella svenska gröna benet. En hommage à Simon Gate. Logiskt fick avecglaset sitt blåa ben. Vattenglaset är faktiskt servisens mest genomarbetade föremål. Champagneglaset eller allglaset, som jag kallar det, var en idé helt överraskande från Gunnars sida, som med sin runda kula blev glasservisens pregnantaste uttryck.

Till en enorm kostnad handgjordes och gjöts porslin, blåstes glas, handvävdes en duk och värst av allt slipades en omgång bestick i stål. Den 5 juni 1991 kunde vi så i styrelserummet på Nobelstiftelsen duka upp fyra kuvert på den handvävda duken med en besticksomgång för att visa upp för styrelsen. Tystnaden var tung. Mutter hördes. Var och en av konstnärerna förklarade sin del och jag försökte teckna helheten. Till sist smilade man nådigt, blev till och med litet entusiastisk och uppsluppen. En reservation gjordes med emfas av Pieter Wallenberg. Så små rödvinsglas (15 cl) kunde han inte acceptera. Vi försökte förklara detta med bankett och de många vinerna. Det hjälpte inte. Han skulle ha ett stort glas. Vi lovade det. Så gjorde Gunnar ett specialglas åt honom med monogram och allt som ställdes vid hans kuvert under Nobelfesten."