Det fanns en tysk gravör vid bruket, en flykting från Böhmen som hette Erik Pohl. Han hade inte något till övers för den typ av gravyrer vi gjorde på Orrefors. Där fanns också en annan tysk gravör som hette Diessner och som gjorde alla fina jobb och som alla höjde till skyarna. Men Pohl tyckte inte han var någon riktig gravör. – Han gör bara små försiktiga fördjupningar, var hans kommentar. Eftersom Pohl tyckte om mina teckningar, så ville han gärna arbeta med mig. Han bjöd hem mig för att jag skulle få se på hans böhmiska glassamling. Den var fin, lite aristokratisk nästan, mycket graverade jaktmotiv och fina utslipade kristallglas, nästan av ädelstenstyp, som han hade med sig ifrån Lobmeyr, som han hade arbetat hos före kriget. Han visade mig hur han tyckte att en riktig gravyr skulle vara, och det var jaktmotiv med djup gravering och lite polerade detaljer som vindruvsklasar och annat. De var ganska förfärliga att titta på, men tekniken var intressant, så vi började prata om hur man skulle kunna göra. Jag ritade upp några våldsamma figurer i en helt annan skala än de här jaktmotiven, större, men proportionerligt också för större verktyg, men inte för större trissor än en apelsinskivas storlek. Han arbetade ner motivet kraftigt, sen syrapolerade vi så att det blev blankt. Det var så vi gjorde de första blankgravyrerna. Det var stora skålar. Jag tycker nog att det var mitt första bidrag till glaskulturen.