Silver­utställning 1977

"Till min första silverutställning.

Våren och sommaren 1975 tänkte jag hela tiden på silver. Utan att jag kunde hindra det arbetade tankarna med silver förr och nu. Jag funderade på själva hantverket och den metallkonst som människan förvärvat genom årtusenden och kände hur respekten för detta skärper de egna kraven på kvalité. Jag hade aldrig gjort eget silver trots att jag har gesällbrev både som guldsmed och som silversmed. 1956 gick jag ut från Konstfackskolan, metallfacket. Sedan blev glaset mitt material. Från 1970 hade jag även arbetat med plast, rostfritt stål och aluminium. Plötsligt känns lusten att arbeta med silver så starkt. Det blir angeläget att tänka igenom vad man själv värderar som silversmed.


Jag har haft boken om Jakob Ängman i väl 20 år. Pokalen "Blomman" är en av de ursprungliga inspirationskällorna till mitt silver överhuvud taget. Hans unika silver har för mig samma lusta som de antika kvinnorna, konstrikt draperade, skulpterade i marmor eller som barockens arkitektur och fontäner i Rom. Ängman dog 1942.

Man kan undra varför en debuterande silversmed ger sig till att skriva en sorts förklaring till sin utställning. I mitt fall har det blivit så genom en önskan att lämna ett komplett arbete ifrån mig. Det måste vara en mer fullständig känsla för den som förvärvar en unik silverpjäs att få del av så mycket som möjligt av det arbete som ligger bakom. Varje unikt arbete har en mer eller mindre intressant historia. För mig som har utfört det känns det befriande och ärligt att lämna ifrån mig det hela. Skisser, som legat till grund för arbetet, bilder och anteckningar, som belyser detta, hör ihop med silverstycket även när det är färdigt. Därför åtföljs varje unikt arbete av en arbetsmapp med allt sådant material samlat. Det är också min tanke att det även framgent i samma mapp skall samlas material som berättar om dess öden och ägare genom åren. Om ett par hundra år kommer man att sätta stort värde på det. I den andan blir det naturligt att även skriva ner några allmänna funderingar jag haft inför min första silverutställning.

Hur ser det silver ut som görs i Sverige idag? Vad är det som är bra? Ibland har man läst att det sällan gjorts så mycket begåvat och skickligt silver i Sverige som just nu. Några silversmeder är också bra, men efter vad jag kan se, är endast två lysande. Skall man föreställa sig den enskilda silversmedens betydelse måste han in i ett sammanhang. Sammanhanget är 1900-talets silver.

Om jag försöker beskriva vad jag tycker om 1900-talets svenska silver blir det inte på något sätt med anspråk på att vara en vetenskaplig dokumentation utan endast den värdering jag ställt upp för mig själv. Det finns geografiska särdrag. Är man långt hemifrån känner man att det finns något som är "nordiskt". Det är en distinkt känsla som man inte är medveten om till vardags. Det är skilt, inte bara från andra världsdelar, utan också från resten av Europa. Inom det nordiska kan man sen känna valörerna mellan Sverige, Finland och Danmark. Utan att ha internationell, eller ens europeisk insikt, i senare silverhistoria tror jag att vi och resten av världen länge ansåg det danska silvret överlägset. Idag är intresset för det svenska silversmidet stigande. Det beror på, tror jag, att det råder en väldig aktivitet bland många fritt arbetande silversmeder. De arbetar, ställer ut och blir uppmärksammade här hemma och utomlands. Det sjuder av liv i det svenska silvret. Men det sjuder inte alltid av konstnärlig vilja. Mycket av det silver som görs, ställs ut och säljs idag ser ut som skisser. Skisser till arbeten som aldrig tänkts färdiga. Tillfälligheter och minsta motståndets lag bestämmer till stor del slutresultatet. Tricks och effekter i ytan får ersätta en precis form och exakt önskan.

Inom 1900-talets svenska silver har några få silversmeder betytt mycket. Jacob Ängman, Wiven Nilsson, Erik Flemming och Sigurd Persson. Olle Ohlsson kommer att räknas dit. Wiven Nilsson var ensam i sin art och fick ingen efterföljare. Erik Flemming har inte heller bildat skola men han gav hela yrkeskåren en högre status genom sin kultur. Allt silver av någon historisk betydelse, som gjorts efter 1945, har Sigurd Persson bestått. Det rustika eller spontant dekorerade silver, som just nu har så stort utrymme i svenskt silver, har endast en konstnär i Olle Ohlsson. Man kan inte efter dessa lägga något ytterligare namn utan att behöva nämna 10-15 stycken.

Den silversmed som har betytt mest för mig personligen är Sven Arne Gillgren. Inte som silversmed egentligen utan som lärare. Han lärde mig att se värden som kunde stå bortom den gängse bedömningen. "Modern" och "originell" blev meningslösa omdömen och har så förblivit genom åren.

När Ängman gick ur tiden försvann en mänsklig nyans från svenskt silversmide. Ingen har fört den sidan vidare även om Sven Arne Gillgren var den på spåren. Sigurd Persson är överlägset djärv och distinkt men kylig. Olle Ohlson har Ängmans mänsklighet och värme men inte samma intresse för disciplinerad form i traditionell mening.

Om man vid mogen ålder beslutar sig för att arbeta med silver och göra sin första utställning är det klart att huvudet är fullt av funderingar. Mycket som trycker på och mycket som håller tillbaka. Men det som bär är drömmar om det som inte finns men som skulle kunna finnas och en vilja att lyckas med något och få känna triumf. Det silver jag gick och drömde om 1975 var drivet och dekorerat med mönster och figurer. De första skisserna var inte så mycket hela föremål utan mer av blad, frukter och ett myller av figurer. Jag kände en väldig glädje att teckna ner allt osorterat. Jag såg för mitt inre ett silver av en sort som jag inte såg någon annan arbeta med. Det var en fantastisk känsla. Det skulle krävas ett oklanderligt hantverk och det skulle säkert bli dyra pjäser. Men det var inget att göra åt. Som ett prov på mig själv och på mina skisser valde jag att utföra en större skål. En skål som jag nu kallar "Repskålen". Arbetet med den varade, av och till, i elva månader.

Samtidigt tog skisserna på ateljéväggarna allt fastare former. När skålen stod färdig, den 16 juli 1976, visste jag ganska precis hur min första silverkollektion skulle se ut. Men jag visste också att jag skulle vara tvungen att utföra arbetet själv. Det finns en valör i arbetet som handen ensam kan tillföra.

Att sluta ögonen och se silver därinne, väntande på att bli skissat, modellerat och smitt, är en sak. Att göra det är en annan. Att mobilisera självtillit nog att satsa pengar på äventyret är ännu en annan. Man blir tvingad att göra sig själv en bild över var man hör hemma, geografiskt och historiskt, och vad man kan göra. Det har jag försökt.

På denna första utställning visar jag över 20 föremål. Det är en stor satsning men också den enda möjligheten att arbeta igenom sin känsla. Jag har gjort det jag känt. Jag har sökt efter den kärna som finns i Jakob Ängmans unika arbeten."

Gävle 15 augusti 1977.

Gunnar Cyrén

Mer om Ormpokalen