Rampigt är när det blir sliror i glaset och det blir ojämnt. Det blir ett optiskt mönster av trådar i glasmassan. Det vill man absolut inte ha i kvalitetsglas och trådarna skopar man ur degeln i vanliga fall. De ligger uppe på ytan och flyter. Men om degeln går sönder och glasmassan rinner ut blir det en liten sats kvar på botten som är mycket rampig. Jag ville arbeta med sådant glas för att se om det kunde bli vackert.
Innan sådana deglar skulle kasseras, så sökte jag mig dit för att leta upp det värsta glaset. På lunchen eller på rasten kom då Evald Kraft, som var biträdande hyttmästare, och vi jobbade tillsammans med det här rampiga. + läs mer
Han fångade an och blåste upp det tunt och det var mycket värre än gammalt, gammalt fönsterglas och omöjligt att styra. Han försökte blåsa en enkel form och som slutkläm bad jag honom sätta punteln lite vid sidan om centrum, så att skålen skulle kasta fram och tillbaka när han svängde den och på så sätt förstärka det rampiga. Det här kunde vi göra bara när deglarna gick sönder och därför var det kolossala problem med att få fram den här typen av skålar. Ibland satte vi på en smal färgkant och både Evald och jag tyckte att det var vackert.
Det är en lycka när hantverkarna kommer fram efteråt och säger: "Det där som vi gjorde, det blev fint!"
− göm text
