Två Glas

Ingeborg Lundin och jag hade en utställning 1963 som hette Två Glas, där vi försökte aktivera intresset för gravyren. Det lyckades inte. Sven Palmqvist pekade på försäljningssiffrorna och tyckte att våra ansträngningar var meningslösa. Och det var ju på sätt och vis sant – under tiden sjönk antalet gravörer från 25 till 20 och nu är det som sagt bara ett par stycken i verksamhet. (1997 red anm) Den jag arbetade med 1960 i gravörverkstan hette Harald Axelsson. Han var en lite udda människa med ett stort konstintresse och han spelade klarinett. Han var tystlåten. Men jag hade lätt för att prata med honom och att övertyga honom om att det vi gjorde tillsammans var bra.

Det fanns en tysk gravör vid bruket, en flykting från Böhmen som hette Erik Pohl. Han hade inte något till övers för den typ av gravyrer vi gjorde på Orrefors. Där fanns också en annan tysk gravör som hette Diessner och som gjorde alla fina jobb och som alla höjde till skyarna. Men Pohl tyckte inte han var någon riktig gravör. – Han gör bara små försiktiga fördjupningar, var hans kommentar. Eftersom Pohl tyckte om mina teckningar, så ville han gärna arbeta med mig. Han bjöd hem mig för att jag skulle få se på hans böhmiska glassamling. Den var fin, lite aristokratisk nästan, mycket graverade jaktmotiv och fina utslipade kristallglas, nästan av ädelstenstyp, som han hade med sig ifrån Lobmeyr, som han hade arbetat hos före kriget. Han visade mig hur han tyckte att en riktig gravyr skulle vara, och det var jaktmotiv med djup gravering och lite polerade detaljer som vindruvsklasar och annat. De var ganska förfärliga att titta på, men tekniken var intressant, så vi började prata om hur man skulle kunna göra. Jag ritade upp några våldsamma figurer i en helt annan skala än de här jaktmotiven, större, men proportionerligt också för större verktyg, men inte för större trissor än en apelsinskivas storlek. Han arbetade ner motivet kraftigt, sen syrapolerade vi så att det blev blankt. Det var så vi gjorde de första blankgravyrerna. Det var stora skålar. Jag tycker nog att det var mitt första bidrag till glaskulturen.

Samtidigt med det här glittriga och mönstrade så gjorde jag en del glas med opaka färger. Jag hade allvarliga diskussioner med Sven Palmqvist om det här. Han tyckte inte att det var glas, men jag förstod ju varken bättre eller sämre, jag tyckte bara att det var vackert.

Vi lade ju på tjockt med färg och sen graverade vi djupt så att underfånget lyste igenom. Det blev ett slags överfångsglas fast jag inte begrep det då. Vi gjorde stora fat och det var stiligt. Allt det här, både blankgravyren och det opaka, visade jag just på utställningen Två Glas. Jag tycker nog att det är den bästa utställning jag gjort. Och det var ett väldigt fint arrangemang som Ingeborg hade åstadkommit: två jätteskivor vita, blanka på 8 x 2 meter som stod på röda knubbar och ett lövverk med gröna blad på väggen som jag hade målat. Så hade vi några höga pelare där de färgade skålarna och faten stod.