Glas- och silver­utställ­ning 1989

"Detta är min fjärde silverutställning.

Huvuddelen av föremålen på den här utställningen är av glas men jag kallar den ändå en silverutställning eftersom den innehåller många silverarbeten och mycket av glaset har en karaktär som hör hemma inom guldsmedskonsten. Det hela är också en utveckling av de silverskrin med glaslock som jag visade på Galleri Gamla Stan i Stockholm 1983. Silverskrinen från 1983 hade en sakral prägel och blev inkörsporten till ett större intresse för det ceremoniella och för de formspråk som utvecklats i människors umgänge med gudarna.
Se filmen invigning av Galleri Orrefors och silver och glasutställning 1989


 Som så många andra har jag fyllts av både beundran och förundran inför människors manifestationer för att komma till tals med de högre makterna. Beundran inför tekniken och skönheten. Förundran inför makten och behovet, och detta, att det överhuvudtaget finns något som är heligt. Man frågar sig hur människor kan åstadkomma något som vi upplever som heligt och gudomligt eller passande för gudar. Det är omöjligt att föreställa sig att det en gång funnits en värld där gudars välvilja varit avgörande för vårt dagliga liv. Inte politik och miljöförstöring, utan en verklig makt över huvudena på politiker, präster och finansmän. Det är självklart att man fruktade en sådan makt och inte sparade någon möda att visa sin respekt. För detta utvecklade man särskild ceremoni, arkitektur och annan form. Tidiga kulturer använde väldighet, statisk sluten form och symmetri. Man trodde på evigheten och arbetade för den.

I vår egen informationsdyrkande värld står vi i ett mer tillfälligt eller privat förhållande till våra gudar. Att "frukta Gud" betyder inte längre att känna rädsla. Det kan man också se på den form och arkitektur vi använder för sådana ändamål. Någon underkastelse är det inte fråga om. Sällan präglas Guds nya husbyggen av mer vördnad och innerlighet än en värmecentral eller ett konditori. Våra gudar kräver inte längre blodsoffer, det räcker med en slant i kollekten. Vi har skaffat oss förstående gudar som förlåter och förhandlar. De är nästan med i partiet.

Forntida arkitektur, och andra bevarade arbeten med gudomliga syften, kan förlora sin tänkta innebörd men aldrig sluta påverka oss. Ingen undgår att ta djupa intryck av en Mayafolkets pyramid, ett egyptiskt tempel, ett Stonehenge eller en guldkrage från nordisk bronsålder. Förfäderna kommer vi inte ifrån, vi består av dem och deras arbeten sitter instämplade i våra sinnen som om de vore jämbördiga med naturlagarna.

Vad har allt detta med min utställning att göra? Ja, inte mer än att jag de senaste åren arbetat med mina föremål samtidigt som jag funderat runt de här frågorna. En gång i tiden kunde yrkeskolleger till mig få till uppgift att med sitt arbete underlätta kontakten med gudarna. Vad jag har gjort har naturligtvis inget med sådant att göra. Det finns ingen sådan värld längre. Idag är daghemsplatser viktigare än pyramider. Jag har verkligen inte försökt beveka gudar. Jag har bara intresserat mig litet grand för klassisk högtidlighet och de formspråk människor före oss använt i sina högsta strävanden. Resultatet har blivit några föremål så som jag tyckt om att göra dem. Jag har arbetat mer för mig själv och de mina än för evigheten.

Gävle, mars 1989.

Den här utställningen har jag arbetat med av och till sedan 1986 och jag har färdigställt ca 80 föremål. Jag beskriver dem i den ordning de blivit färdiga. Guld- och silverföremålen är numrerade i samma löpnummerföljd som jag använt för silver sedan 1975."

Gunnar Cyrén