Silver­utställning 1979

"Till min andra silverutställning.
Galleri Argentum, Stockholm.
April 1979.

På den här utställningen visar jag 14 skålar. Jag har arbetat med dem sedan december 1977. De är inte gjorda för att praktiskt brukas. De är inga bruksföremål.

Under arbetets gång har jag funderat över några frågor:
Vad är det som gör det möjligt att arbeta med kärl, som inte är tänkta att användas i vanlig bemärkelse och vars praktiska funktion inte är deras egentliga uppgift?
Varför störs man inte av deras onytta?
Hur kan man känna sådant arbete meningsfullt?
Är det alls försvarbart?

Frågor av det här slaget ger anledning till tankar kring föremåls traditioner.


Vi tar oftast för givet att silverkonstens kärltraditioner utvecklats inom brukskonsten och förklarar avvikelser från bruksfunktionen som fri konst. Men det finns andra rötter för våra känslor som går långt tillbaka i historien. Lera, sten, trä, textil och metall var ursprungliga material för bruksföremål. Bruksföremålens självklara plats förstår vi och utvecklingen av dem tar vi för given. De var och är vardagens och vilodagens kärl för det lekamliga.


Men människan behövde också kärl för sina andliga behov, för sitt umgänge med gudarna. De föremålen formades av andra krav. Här går troligtvis en vattendelare mellan två av metallkonstens grenar: brukskonsten och de heliga kärlen.

Ädlare material med evigt liv i händerna på konstnärer blev till heliga kärl att användas av utvalda för kontakten med de överjordiska makterna. Bruket av dem var symboliskt och ceremoniellt. Respekten för det gudomliga skulle markeras. Ofta stod forntidens världsliga härskare närmast gudarna. De heliga materialen kom att användas för att understryka det överlägsna hos konungar och hövdingar.

Med tiden krävdes inte heller hög börd utan rikedom var nog. Guld och silversmeder kunde mer och mer arbeta utanför hov och kyrka. I dag är det inte någon särskild grupp människor som förvärvar arbeten i de ädla metallerna.

Ur en sådan här förenklad historisk skiss kan man hitta embryon till rimliga förklaringar till mina funderingar:
Silver och guldsmedskonstens kärltraditioner har alltså inte uppstått som en förfining av brukskonsten. Silverkannan är inte en utveckling av lerkruset. Silvertallriken förhåller sig inte till den primitiva träskålen på samma sätt som tallriken av fint porslin gör. Den har en helt annan tradition. Dagens bruksföremål är koppar och fat av porslin, skålar av plast för köket, de rostfria kokkärlen och besticken m.m. Tallriken av porslin är ett bättre alternativ än träskålen. Den är en direkt utveckling av lerskålen med sin tydliga funktion. Silverkannan däremot, även om den häller utmärkt, handtaget sitter rätt och är behagligt för handen, har inte funktionen som skäl för sin tillblivelse. Tillblivelsen av den styrs av andra motiv än de som styr bruksföremålens. De tillhör skilda världar.

Men själva arbetet med att forma lnom de båda världarna är ändå detsamma. De lagar som sinnena fungerar efter, de krafter och drifter som vill pressa alla former mot något slags inre facit, styr även arbetet med de opraktiska föremålen. Under arbetet med ett föremål som skall ha en praktisk funktion kan man bli gripen av att naturen bestämmer. Det intressanta är att man i än högre grad kan fängslas under formandet av ett opraktiskt föremål och känna att arbetet förs framåt av omedvetna regler. Sinnena övervakar och man kan bedöma vad man gör. Det är ett oerhört intressant fenomen, tycker jag, att en onyttig form kan vara god eller dålig, riktig eller oriktig. Den natur och det kulturella arv som vi alla bär på är så gemensamt att vi reagerar mot samma störningar och älskar samma saker i tusen varianter. När vi skapar eller upptäcker, känner eller rörs av något, är det naturlagarna i oss som spelar. Föremål kommer till i någons händer och bedöms i någon annans. Det är vårt gemensamma omedvetna arv som gör detta möjligt.

De 14 skålar som Jag har gjort till den här utställningen är alla mer eller mindre fågellika. De har kommit till i mina händer och väntar på att få beröra någon annans sinnen. Fågelformen inbjuder till kombinationer med andra pråligare material. Jag har försökt att behärska mig. Den spontana fantasin kräver sitt hela tiden men silversmide är i första hand disciplinens medium. Man kan inte vara spontan i 100 timmar.

Har de här fåglarna någon mening i sig vid sidan av att vara vackra? Deras forntida anfäder var kanske avsedda för tempeltjänst eller för att markera överhet åt en furste. Men vad vill mina fåglar? De står här och gör anspråk.

Kanske är det helt enkelt så att alla människor ständigt söker efter en form som strävar mot sitt facit, både vad det gäller arbete och ande, hos oss själva och hos andra. Därför är vi alltid redo att älska en god form oavsett om den skall brukas eller inte."

Gävle 15 mars 1979.

Gunnar Cyrén