Gravyrskisser

Ingeborg och jag hade en utställning 1963 som hette Två Glas och där försökte vi aktivera intresset för gravyren. Det lyckades inte. Sven Palmqvist pekade på försäljningssiffrorna och tyckte att våra ansträngningar var meningslösa. Och det var ju på sätt och vis sant – under tiden sjönk antalet gravörer från 25 till 20 och nu är det som sagt bara ett par stycken i verksamhet.(1998 red anm)

Den jag arbetade med 1960 i gravörverkstan hette Harald Axelsson. Han var en lite udda människa med ett stort konstintresse och han spelade klarinett. Han var tystlåten. Men jag hade lätt för att prata med honom och att övertyga honom om att det vi gjorde tillsammans var bra. Och det var skönt att det inte fanns något motstånd eller någon misstänksamhet hos den man jobbade så mycket tillsammans med. Han godkände vad jag kom med och jag tyckte om hans sätt att gravera.